"Om man grundar sin person på saker man gillar och tvärtom.. Och på hur man agerar när beslut fattas .. Om man är velig eller öppen för förändring är man då karaktärslös? Varför tycker folk annorlunda från sin granne eller finns det rätt och fel en gemensam skönhet som tar ut allt annat som smak och tycke.. Är ensamma tycken perversioner, skapade illusioner och associationsbilder? Om man nu utgår från det borde det inte bara vara spädbarn som kan se ren skönhet eller kan de ens se skillnad på fult och vackert? Varför är det så viktigt för människor att tycka olika, att ha en egen åsikt då den ändå aldrig var deras egen från första början? Jo för att de har en identitetskris från den stund de möter andra människor att tydligt kunna särskilja sig från andra, att kunna vara unik ger dem rätt och plats att existera i detta universum.. Där alla människor egentligen tycker exakt likadant fån grunden.."
Mottaget 04-08-2010 23:16
Tack Beme! Jag tycker alltid det är lika kul att filosofera tillsammans med dig. O medan vissa kan tycka att det är att snöa in sig på bagateller så tycker jag det är riktigt intressant! Ibland finner man svar men man kan alltid lita på att hitta ännu fler frågeställningar. Så nu tänkte jag börja svara (tro mig - som sms hade du inte velat läsa svaret). Detta är ett svar, men jag vill påpeka att jag inte för den saken skulle tycker att det är rätt svar utandet är mitt svar. I filosofin finns inte rum för rätt o fel!
Ordet karaktär; att ha karaktär eller vara karaktärslös, tycker jag är ett luddigt uttryck. Gå in o läs på Wiktionary om ordets betydelse. Jag förstår vad ordet betyder men jag tycker att ordet används i allt för många sammanhang o har en allt för dömande klang. I detta sammanhanget har det en mycket negativ klang som på ett sätt påstår att man är mindre bra. Jag skulle snarare påstå att man är av annan sort. "Den enes styrka är den andres svaghet" o tvärtom, o där med jämnar det ju såklart ut sig i slutändan. Men jag förstår vad du menar ändå Beme, o jag tycker inte det är så! Utan jag håller mig hellre till att man är av annan sort ;). Min far tycker att ha god karaktär är viktigt, eller väldigt bra att ha helt enkelt. Jag tycker det är bra att en stark personlighet eller ha små egenheter. Men ordet karaktär ska man nog ändå vara försiktig med så det inte blir fel o uppfattas negativt o elakt.
Jag tycker inte det finns ett rätt o fel i tycke o smak - "smaken är som baken". Skönhet är ju så mycket. Det finns ju alltid fler sidor än en, o i det här fallet en insida o en utsida som jag i alla fall inte tycker är två separata ting. Kanske perversioner (har nu lagt till i ordlistan efter att jag kollat upp att det finns). Skapade illusioner - nja, kanske inte. Associationsbilder/associationer - absolut. Man är ju aldrig ensam om att tycka någonting, det finns för många människor på jorden för det. Men visst kanske ens tankar/associationer/åsikter sticker ut från mängden o då kan man ju självklart fråga sig varför. Men jag tror liksom den ena aldrig skulle kunna tänka sig att döpa sitt barn till John (inget illa menat, inga baktankar, försöker bara förklara här) för att nån människa de aldrig gillat heter så o självklart vill man inte associera sitt barn med något negativt/dåligt. Samtidigt kan det vara en nära väns första val för han har andra associationer till namnet. Jag tror att allt hänger ihop o allt kommer från någonstans från början, det har inte uppstått från tomma intet. Att man inte tycker desamma som sin granne kan man ju närmast skylla på hur globalt allt blivit o hur lätttillgänglig alternativ information är idag.
Det finns forskning som visar på att nyfödda faktiskt kan urskilja vackra från fula. Detta är jag själv ganska tveksam till. Att barn kan känna igen uppenbara missbildningar i ansikten är en sak, men vackra o fula? Man skulle kunna gissa på att det har med asymmetri att göra. Dock finns det annan forskning som stödjer att nyfödda kan känna igen sin mamma på bilder trots att ögon, näsa o mun inte är på sin rätta plats. Så jag är tveksam, även om jag tror det ligger något i det. Jag tror vem som helst kan se att tänder som är raka o sitter i ett led är mer rätt än tandrader där ena tanden är för långt fram, nästa sned o tredje för kort. Kanske ligger det i våra instinkter? Jag tänker alltså på att kanske i vårt undermedvetna vill vi stärka rasen, förbättra den, o därför kan vi urskilja dem son har mest/minst potential band de övriga. Förstår ni vad jag menar? Låter hemskt, eller hur?
Som Beme skriver så tror jag våra åsikter definierar vilka vi är. Jag tror på att vår moral o våra värderingar är vad som definierar vilka vi är. För vissa är det viktigare än vad det är för andra. O kanske är det inte alltid åsikten i sig utan hur vi uppfattas/betraktas utav andra. Människor som många andra djur påverkas av o anpassar sig till omgivningens förväntningar. Ett typiskt exempel inom psykologi är 'klassens clown' eller också 'värstingen'. När jag gick på högstadiet var jag den i klassen som alltid kom minst 10 minuter försent till första lektionen. Jag placerades i ett fack. Förväntningarna på mig var att jag alltid skulle vara sen. När jag var 30 minuter sen eller 1h sen var det ingen som sa något, inga kommentarer, inga pikar, ingen reaktion mer än möjligtvis ett lugnt 'god morgon'/'välkommen'. När jag var 5 minuter sen kom kommentarerna o pikarna. Jag förväntades komma sent, jag var placerad i det facket! O när jag bröt mönstret reagerade människor. När jag någon enstaka gång kom i tid o stod i kapprummet innan lärarna hade släppt in oss i klassrummet fick jag blickarna. Helt ärligt; hela kapprummet stannade upp, jag tror alla tystnade, men det var nog inte en enda som missade att jag för en gång skull faktiskt var i tid. 'Helt otroligt' tänkte de säkert. Jag kan inte tänka mig att ja tyckte att det var speciellt roligt eller nödvändigt att vara sen varje morgon till skolan i x antal år (var det 1 år, eller kanske 2, någon som vet?). Men jag kan ju säga att det definitivt var mycket enklare att komma sent än att vara i tid, jag slapp den negativa uppmärksamheten... Det är svårt att bryta mönster, särskilt när alla är emot en. Hur tar man sig ur ett fack man placerats i emot sin egna vilja? Särskilt om man inte ens märkte när det var man blev placerad där från första början...
Tillbaka till ämnet. Ja det är nog väldigt viktigt för oss att kunna urskilja oss själva från gruppen, kanske är det konstigt eftersom vi också är flockdjur. Flockdjur med ett ego? Hörde igår på TV att forskning/undersökningar visar på att vi mår anmärkningsvärt sämre psykiskt utav att vara ensamma - vi behöver alltså gruppen. Men kanske är det för att vi är en tänkande, filosoferande o analyserande art som det blir viktigt för oss att vi blir erkända som unika individer trots att vi inte klarar oss utan gruppen, vi fungerar ju trots allt inte precis likadant på alla plan.
Från början, i grunden, tror jag inte att vi har värderingar eller moral. Vi har våra instinkter när vi föds; kissa, bajsa, äta, rapa o sova. Sedan har vi behov utöver det så som kärlek, glädje, värme o uppskattning. Men inte kan väl en bebis skilja på rätt o fel, det tror jag inte. Värderingar som vi får senare i livet är påverkade av miljö o/ uppfostran vilket formar våran identitet som i sin tur speglas i vår personlighet. Tänkande som vi är är vi nog inte utlämnade åt vårt öde att bara bli den vi var menade att vara. Vi har egen vilja eftersom vi tänker. De saker som formar oss som personer kan vi inte bara absorbera utan vi kan också analysera o välja att ifrågasätta det eller inte. Vad man väljer beror på ens personlighet. Vilket val man för kan också bero på omständigheter som kan leda till valet att inte välja.
Cogito, ergo sum
Jag tänker, därför finns jag
Håller någon med?
Tycker ni något annat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar